Fakta är ”plockade” från diverse källor. En huvudkälla har varit
Martin Camm Jørgen Møller Christensen: Sötvattensfiskar utgiven på W&W:s förlag, samt Databanken SLU
Abborre (Perca fluviatilis)
Kännetecken
Karakteriseras först och främst av en kraftig tvådelad ryggfena, varav den främsta är en
taggfena och den bakre en mjukfena.Från sina släktngar i Europas sötvatten skiljs den på sina karaktäristiska
färger och på en svart fläck på bakersta delen av första ryggfenan.Gällocket har en kraftig bakotriktad tagg.
Utbredning
Abborren finns utbredd över hela Nord-och Mellaneuropa och Nordasien.Den finns inte i
de nordligaste delarna av Skottland och de västligaste delarna av Norge. Den är en Europas vanligaste
sötvattenfiskar. Den finns i sjöar av alla storlekar, i nästan alla vattendrag och i bräckt vatten.
Abborren hör till den fiskgrupp som är utbredd över större delen av världen.
Biologi
Abborren går i regel i stim. I sjöar finns den både på grunt vatten nära stränderna och
ute på bar botten på större djup. I synnerhet unga fiskar finns tätt intill land, där de ofta samlas tätt
intill fasta föremål i vattnet såsom bropålar, förtöjningspålar och trädrötter. De abborrar som finns
vid kanten av vegitationen är genomgående starkare färgade än de som går på djupt vatten.
Som helt unga lever de huvudsakligen på plantondjur, men när de är ett par månader gamla börjar de få en
mer blandad kost. De äter insektslarver,mälor,fiskrom och yngel. De stora abborarna fångar mindre fiskar,
såsom spigg,elristor och små mört.
Abborrens parningsbeteende är ganska olik andra sötvattenfiskars.Den leker tidigt på våren i slutet av
mars och i april. Äggläggningen sker på grunt vatten,där det finns ris och grenar på bottnen. Där avger
honan rommen i länga sammanhängande geleaktiga band som vecklas runt växtdelar. I regel går hon då
tillsammans med flera hanar som befruktar äggen. Äggens kläckningstid är två till tre veckor, och under
denna period vaktas de av honan. Ungarna lever den första tiden ute i det fria vattnet, men söker sig
senare in i vegetationen, där de i regel uppehåller sig de två första åren av sitt liv.
Abborrens tillväxt är starkt beroende av näringsbetingelserna. Om föda är tillräcklig växer den till
omkring 15 cm under de första tre åren. Tio år gamla abborrar är inte ovanliga och är då omkring 25 cm
långa. Om näringsbetingelserna är dåliga, som t.ex små sjöar där näringskonkurrensen är hård kan så kallade
”tusenbrödrabestånd” bildas De består av små mycket långsamt växande fiskar – närmast dvärgformer, som även
om de blir mycket gamla bara blir 10 cm långa. Det är ofta en enda årsklass med talrika individer som
konkurrerar om födan, och som utkonkurrerar nya årsklasser.
Övrigt
Abborren ä ett omtyckt byte för fritidsfiskare, och i vissa länder , bl.a Sverige fångas
stora mängder av yrkesfiskare.
Svenskt sportfiskerekord ligger på 3,15kg. Den abborren togs av Gary Wickins i
Hällers myr utanför Lysekil.
Abborren är Medelpads landskapsfisk.
Björkna (Blicca bjoerkna)
Kännetecken
Björknan är en mycket högryggad fisk, som lätt förväxlas med braxen. Björkna skiler sig från
braxen genom de stora ögonen. Ögonens diameter är större än avståndet från ögats framkant till nosspetsen.
Dessutom har analfenan en rödaktig skiftning och mörk kant. Svalgbenständerna sitter i två rader.
Utbredning
Björknan är utbredd i Nordeuropa norr om Alperna. I Storbritanien finns den bara i den
sydostligaste delen, och i Skandinavien bara i Danmark och i Syd –och Mellansverige.
Biologi
Björknan lever i sjöar och långsamt rinnande vatten i flodernas nedre lopp, i regel inom
områden med riklig vegitation. Den håller till på grunt vatten och livnär sig på snäckor, insektlarver
och kräftdjur. Den är en långsamt växande fisk , som blir könsmogen i fyraåras åldern vid en längd på
10 – 15 cm. Den kan bli upp til 25 cm lång.
Lektiden varar från maj till juni. Leken försigår i vegetationsbältet . Hanen utvecklar under lektiden
lekvårtor. Honan lägger upp till 100 000 ägg, som fästes vid vattenväxter.
Övrigt
Arten har ingen betydelse för yrkesfisket.
Braxen (Abramis brama)
Kännetecken
Braxen har en hög kroppsform med hoppressade sidor. Som ung är den silverblank medan den som
gammal går över i en mer guld-brun färg. Munnens utformning är ett annat säkert kännetecken. Braxen kan
nämligen skjuta ut munnen som en bälg. Har mörkgrå fenor.
Det kan vara svårt att se skillnaden mellan unga exemplar av Björknan och Braxen. Braxens ögon är mindre och
anal och stjärfenorna mörkare. Det säkraste kännetecknet är svalgbenständena som hos Braxen sitter i en rad,
men hos Björknan finns i två rader.
Utbredning
Den är utbredd över Nord – och Mellaneuropa, i Norge dock endast i de syostligaste delarna..
Nordgränsen för arten går ungefär vid en diagonal Värmland, Dalarna, Hälsingland via Norrlandskusten upp till
Torne älv. Braxen finns också i Östersjön och är inplanterad på Gotland
Den lever i större sjöar i utkanten av vegetationsbältet och på den nakna bottnen.I floderna förekommer den
i de nedreloppen där vattnet flyter långsamt.
Biologi
Den äter nästan uteslutande bottendjur, som mygglarver, musslor,maskar och insektslarver
som den suger upp ur dyn med den framskjutande munnen.Den blir normalt 25 – 40 cm lång,men kan nå en längd
på 70 – 80 cm och har då en vikt på upp till 10 kg. Tillväxen varierar från plats till plats allt efter
tillgången på föda.I vissa sjöar, säskilt i den nordligaste delen av utbredningsområdet, växer den mycket
långsamt.
Leken äger rum på våren i maj, juni och juli, som regel i områden där det är rikligt med vegetationpå botten,
eller där det ansamlats avbrutna växdelar.Den försigår ofta på natten .Fiskarna samlas då i ett stort antal
på 1 till 2 meters djup och hanarna väljer ut vars sitt område där de genom hotfullt beteende håller andra
hanar på avstånd, om de kommer allt för nära. I större floder företar fiskarna längre vandringar till
lekplatsen. Liksom de de flesta andra karpfiskar får hanen under lektiden små grå lekvårtor på huvudet och
på den främre delen av kroppen. En medelstor hona lägger omkring 200 000 ägg, som häftar fast vid växter
( En riktigt stor braxenhona kan lägga drygt 550 000 romkorn.) Efter en till två veckor kläcks ynglen,
som sitter fasthäftade vid växten tills gulsäcken är förbrukad.
Övervintringen sker på djupt vatten där fiskarna står tätt tillsammans vid bottnen.
Övrigt
Braxen spelar en viss roll för yrkesfisket i Östeuropa. Den fångas också i en del större
sjöar i Svergige och Danmark
Svenskt sportfiskerekord ligger på 6,3 kg. Den braxen togs av Roger Nilsson i Häckebergasjön i Skåne.
Braxen är Södermanlands landskapsfisk
Gädda (Esox lucius)
Kännetecken
Gäddan har en karakteristik kroppsform, som man inte kan ta fel på. Kroppen är långsträckt,
och har ljusa fläckar på sidorna. Buken är ljus.Ryggfenan är kort och sitter långt bak, just ovanför
nalfenan. Munnen är stor och har underbett och är full av sylvassa tänder.Nosen är platt och näbbliknande.
Utbredning
Gäddan finns utbredd över större delen av Europa. Endast i Spanien, Syditalien och västligaste
Norge saknas den. Den lever i både insjöar, tjärnar, stömmande vatten och bräckt vatten. I sjöarna uppehåller
den sig nära stranden, bara de största exemplaren går längre ut.Om vattnet vid stranden blir för varmt vandrar
de flesta gäddorna ut i kallt vatten.
Biologi
Gäddan är en rovfisk som äter nästan all slags sötvattenfisk, främst mört och abborre.
I bräckt vatten äter den även sill,skarpsill och utvandrade lax-och öringssmolt. Gäddan kan fånga och sluka
ett byte som är hälften så stort som den själv.Den står stilla i vattnet och lurar på sitt byte. Genom ett
slag med stjärten rusar den fram och griper sitt byte.Denna fångstmetod är beroende av dess möjlighet att se
bytet Den klarar sig därför bäst i klart vatten, medan t.ex gösen kan konkurrera med gäddan i grumliga vatten,
därför att den huvudsakligen anväder sig av luktsinnet då den lokalisera bytet. Förutom fisk tar gädda också
grodor, fågelungar och större gäddor tvekar inte att snappa åt sig mindre släktingar.
Gäddan blir könsmogen i 3 – 4-årsåldern, hanen i regel ett år före honan. I denna ålder är den omkring
30 – 35 cm lång . Hanen blir sällan mer än en meter lång och kan uppnå en vikt på 7 – 8 kilo och en ålder
på 10 – 12 år. Honan blir både äldre och större.Rekordet är 1,5 meter och ca 35 kilo. De äldre gäddorna är
i regel mörkare i färgen och har mist de grön gulaktiga färgskiftningarna.
Gäddorna leker tidigt på våren från mars till maj. Leken försigår inne på grunt vatten i vegetationen. Ofta
leker de inne på så ringa djup att man kan se deras rörelse vid vattenytan. Hanarna kommer först till lekplatsen.
Under lektiden äter de sällan. Varje hona lägger från 10 000 till 15 000 ägg, som klibbas fast vid vattenväxter.
Efter 1 – 2 veckor kläck ynglen. De har till en början ingen munöppning och är de första dagarna fastthäftade
vid växter och lever på sin gulsäck. Då är de 1-1.5 cm långa öppnas munnen och de börjar likna en gädda och de
söker genast föda, som består av vattenloppor och andra små planktondjur.
Övrigt
Gäddan är en eftertraktad sportfisk på grund av sin storlek, sin vida utbredning sötvatten
och sitt välsmakande kött. Den spelar också en väsentlig roll för yrkesfisket i sötvatten. Dess glupskhet
betyder emellertid at den inte är lika uppskattad på alla håll. I öringsvatten gör den ofta stor skada, och
många laxartade fiskar fiskars utbredning beror på när-eller-frånvaro av gädda. I själva verket är kanske
gäddan den organism som främst bestämmer andra fiskars utbredning.
Svenskt sportfiskerekord ligger på 19,34 kg. Den gäddan togs av Torben Larsson i norra delen av Vättern.
Gäddan är Östergötlands landskapsfisk.
Gärs / Snorgärs ( Gymnocephalus cernua )
Kännetecken
Gärsen är en av de minsta arterna i abborrsfamiljen. Den blir i regel inte mer än 15 -18
cm lång, och sällan mer än 5 åt gammal. Den kan lätt siljas från små exemplar av abborre och gös genom
sidornas färgteckning. Gärsen har inga tvärstrimmor, utan ett stort antal oregelbundna svarta fläckar.
De två ryggfenorna hänger samman, och på huvudet , som inte har några fjäll, finns små slemfylda gropar.
Dessa är öppningar in till sidolinjsystemet.
Utbredning
Gärsen finns i Nord- och Mellaneuropa och i Nordasien. I Storbritanien finns den bara i de
sydostligaste delarna av England, och i större delen av Norge förekommer den inte alls.Den lever i sjöar
och i vattendrag där vattnet flyter långsamt.Den förekommer i regel där det inte finns någon vegetation och
ofta på stort djup. Här simmar den omkring ensam eller i små stim och söker föda. På sommaren vandrar den in
på grunt vatten och går ofta långt upp i vattendragen.
Biologi
Gärsen äter mälor och små sötvattensmusslor och insektslarver. Detta är huvudsakligen djur
som finns på bottnen. Gärsen är aktiv endast på dagen.
Den leker i mars, april och maj. Leken försigår inne på grunt vatten, och här läggs rommen,
som kläcks under loppet av en vecka. Första sommaren lever ynglet på plantonorganismer. Därefter söker
den sin föda på bottnen. Där garsen förekommer i täta bestånd är tillväxten långsam, på samma sätt som
överbefolkade abborrbestånd.
Övrigt
Gärsen har på grund av sin ringa storlek ingen betydelse för fisket, även
om köttet är välsmakande.
Gös (Sander lucioperca)
Kännetecken
Har två ryggfenor varav den främre är försedd med svarta fläckar och taggar. Likheter med
abborren finns, men gösen är mer långsmal, ljusbrun till färgen och blir mycket större. Buken är ljus. Har
fyra "huggtänder", två i överkäken och två i underkäken. Gösen har stora utstående, nästan glaslika ögon
Utbredning
Allmän i södra Sverige och längs ostkusten, går även i bräckt vatten. Det naturliga
utbredningsområdet sträcker sig över öst- och centraleuropa. Gösen har också planterats in på en hel
del ställen, bland annat i Storbritannien.
Biologi
Göshanarna blir könsmogna vid ungefär 2-3 års ålder, honorna vid 3-5 år. Lektiden infaller
när vattentemperaturen ligger mellan 10-14OC, vilket brukar bli i april - juni. Gösarna väljer sina lekplatser
med omsorg, vilket kan innebära att mycket fisk kan samlas på en och samma plats. De bildar par som leker på
samma plats flera år. Gösen föredra att förlägga lekplatserna på hårda bottnar med sten, grus eller sand.
Hanarna kommer först till lekplatsen. Om bottensubstratet består av sand kan göshanen, med hjälp av stjärten,
gräva ut en grop för honan att lägga rommen i. En göshona kan producera ca 200 000 romkorn per kilo kroppsvikt.
Efter leken stannar hanen kvar och försvarar rommen tills den är kläckt. Ynglen inleder sin bana som rovfiskar
med djurplankton på menyn. Allteftersom de växer till går de över på större bytesdjur, insekter, kräftdjur,
småfisk. Kannibalism förekommer.Till skillnad från gäddan som mest står och väntar på att ett byte ska simma
förbi, jagar gösen gärna i stim.
Övrigt
Det svenska sportfiskerekordet ligger på 12,007 kg. Den gösen togs av Hans Johansson i Bråviken
i Östergötland. Största gösen i Ringsjön är tagen i nät hösten 2005. Den vägde 12,76kg.
Gösen är Västmanlands landskapsfisk.
Löja ( Alburnus alburunus )
Kännetecken
Löjan är en liten slank silverskimrande fisk med mörk ryggsida. Den känns igen på siin långa
analfena och munnens underbett.
Utbredning
Löjan är utbredd i större delen av Europa norr om Italien och Pyreneerna, men den saknas i
Skottland, norra England och på Irland. I Norge finns den bara i de sydöstra delana av landet. Den lever
både i sjöar och vattendrag och förekommer även i bräckt vatten npå många ställen i Östersjöns kustområden.
Biologi
Löjan föredrar rent vatten som antingen är stillastående eller långsamt flytande.Den är
aktiv på dagen och håller till i de översta vattenlagrren, där den lever av olika småorganismer och insekter
på vattenytan. I regel går löjorna i stim, som man kan se slå vid vattenytan.
Genomsnittsstoleken är 12 – 15 cm. Lektiden infaller under våren och försommaren, då hanarna får lekvårtor
på huvud och kropp. Leken sker på grunt vatten över hård botten. Äggens antal är ringa , endast 1 000 – 1 500
De klibbas fast vid stenar och växter.
Övrigt
Löjan har ingen betydelse för fiskett, men är en viktig näring öring, gädda,gös och abborre
Fjällen sitter mycket löst och deras silverglänsade pigment användes för tillverkning av pärlemoressens.
Mört (Rutilus rutilus)
Kännetecken
Den påminner till sin kroppsform om flera andra karpfiskar, men kan lättast identifieras
genom svalgbentänderna, som sitter i en enda rad på var sin sida av svalget. Det bästa yttre kännetecknet
är att bukfenornas fästen är belägna precis i jämnhöjd med ryggfenans framkant, samt ögonens klara röda färg.
Kroppens färg kan variera och dess form är beroende av tillgången på föda. Där det är gott om näring är
mörten i regel högryggad, medan den är slankare i näringsfattiga områden
Kan förväxlas med sarv, vilken den även kan bilda bastarder med.
Utbredning
Mörten är en mycket vanlig fisk i alla slags sötvatten.Den finns såväl i sjöar och dammar som
i rinnande vatten, och den lever även i bräckt vatten. Den är utbredd över större delen av Europa, men finns
inte i Spanien, Italien och de nordliga delarna av Norge och Storbritanien.
Biologi
Mörten blir könsmogen vid 3 års ålder, och då är den 15 – 20 cm långa. Därefter växer de mycket
långsamt. De blir sällan över 35 cm och kan vid denna storlek vara 10 – 12 år gamla.
Mörten går i småstim i växtregionens kant. Den äter kräftdjur, snäckor och insektslarver, ibland även
vattenväxter. Själv är den ett viktigt bytesdjur för större rovfiskar, främst gädda. Den leker på våren
och försommaren på grunt vatten tätt intill stranden. De mörtar som lever i bräckt vatten vandrar in i
sötvatten för att leka. Vid lektiden utvecklas gråaktiga vårtor på den främre delen av kroppen Äggen
ca 5 000 – 100 000 sätts på växter och kläcks under loppet av en vecka. Ynglen uppehåller sig den första
sommaren i täta stim nära strandkanten.
Övrigt
Mörten har inte mycket värde som matfisk, men på grund av sin rikliga förekomst i
alla sötvatten, so fångas den allmänt av fritidsfiskare.
Det svenska sportfiskerekordet ligger på 1,726 kg. Den mörten togs av Bo Bergdahl i Högträsk i Lappland.
Ruda (Carassius carassius)
Kännetecken
Rudan har en hög kropp med en lång ryggfena liksom karpen, men den kan skiljas från karpen
på att den inte har skäggtömmar. Färgen varierar mellan olivgrönt och mässingasgult.
Utbredning
Rudan är ursprungligen en asiatisk ras, som nu är utbredd över större delen av Europa.
Inom många områden, i synnerhet i de nordligaste delarna , är dess förekomst mycket spridd. Den har under
åren blivit utsatt i många sjöar och dammar.
Biologi
Rudan lever i stillastående vatten med riklig vegitaton. Tillväxten är mycket varierande.
I små dammar, där näringstillgången är dålig, är rudorna små. Även om de blir åtskilliga år växer de inte
till mer än 8 -10 cm. I större sjöar kan de bli omkring 40 cm långa. De stora rudorna är mycket högryggade,
de har nästan en puckel. Man skiljer mellan två former, dammruda och sjöruda. Man vet inte med säkerhet om
tillväxtskillnaden beror på miljön, eller om den även är genetisk betingad.
Leken äger rum på våren och försommaren. Äggen fäst vi växter. Varje hona lägger 200 000 – 300 000 ägg.
Rudan lever av insektslarver, maskar och växtdelar. Den äter vid bottnen och går ofta i små stim.
Den är en av de härdigaste fiskarter man känner till. Den kan leva i vatten med mycket låg syrehalt, och den
tål en lång tids uppehåll på land om den hålls fuktig. Den är i stånd till att övervintra under sämsta tänkbara
förhållanden. I små vattensamlingar, som nästan bottenfryser på vintern, samlas sig rudorna i dyn på bottnen
på de djupaste ställena och går i en sorts dvala.
Övrigt
I Östeuropa användes rudan på sina håll för dammodling. Som sportfisk har den ringa betydelse.
Små dammrudor användes som agn vi gäddfiske.
Sarv (Scardinius erythrophthalmus )
Kännetecken
Sarven har röda ögon liksom mörten, som den är mycket lik. Ett säker kännetecken är att
bukfenornas fästen är belägna längre fram på kroppen än ryggfenans framkant, samt att svalgbenständerna sitter
i två rader. Sidornas färg år mässingsgul, och bukfenor samt anal – och stärtfenor är röda.
Utbredning
Sarven är utbredd över större delen av Europa, men saknas på Pyreneska halvön. I Norge,
Sverige och Finland finns den endast i de södra delarna Förmodligen är sarven vanligare än man föreställer
sig, då den oftast förväxlas med mört.
Biologi
Sarven hör hemma i sjöar och långsamt rinnande vatten i flodernas nedre lopp. Den finns i
regel på grunt vatten där vegitationen är riklig. Den är inte så stark knuten till bottnen som mörten. Som
ung lever den på kräftdjur och insektslarver, men för de vuxna sarvarna spelar växter en väsentlig roll.
Det är en långsamt växande fisk, som blir könsmogen 2 – 3 år ålder. Den blir normalt 20 – 30 cm lång och kan
uppnå en ålder på ca 10 år.
Sarvarna leker på våen och försommaren. Under leken går de i små stim i vegetationsbältet. Äggen, som är
rödaktiga, och som läggs i ett antal mellan 100 000 – 200 000 sättts på vegitationen. Ynglen blir sittande
på växterna tills gulsäcken är slut.
Övrigt
Sarven har endast ett ringa värde för fisket i Östeuropa.Det svenska sportfiskerekordet
ligger på 1,718 kg. Den sarven togs av Leif Krause i Svartån i Östergötland
Sutare (Tinca tinca)
Kännetecken
Sutarna skiljs lätt från andra karpfiskar på sin kroppsform och färg. Den förefaller
kortväxt på grund av sin kraftiga och höga stjärtspole och höga rygg. Färgen på sidorna är mörkt grönaktiga
och buken är mässingsgul. Kroppen är mycket slemmig. I varje mungipa sitter en liken skäggtömm. Hanen kan
i övrig kännas igen på att bukfenorna når ända fram till analöppningen, vilket honans inte gör
Utbredning
Sutaren finns i hela Europa, utom i de västligaste delarna av Norge, nordligaste delarna
av Svergie och Storbritanien. Den lever i stillastående eller mycket långsamt flytande vatten i flodernas
nedre lopp. Den går ut i bräckt vatten och i träskområden, där den tål en salthalt på upp till 10 promille.
Det är en mycket härdig fisk, som även kan överleva i vatten med mycket låg syrehalt.
Biologi
Sutaten vandrar på sommaren in på grunt vatten. Den lever på snäckor, mygglarver och
andra bottendjur. Den växer långsamt och blir sällan över en halv meter lång. Den är aktiv bara vid ganska
höga temperaturer. På vinern går den ut på djupt vatten, där ståt i gyttjan mer eller mindre i dvala. Ofta
står många fiskar tillsammans.
Leken äger rum i mitt isommaren, alldeles intill vegetationskanten. I regel på så grunt vatten att man kan
se ryggarna på de lekande fiskarna ovanför vattenytan. Under lektiden är den yttersta fenstrålen i hanena
bukfenor starkt förtjockade Blir könsmogen vid 2-3 års ålder..En stor sutare lägger över en miljon ägg.
Ynglen sitter den första tiden fast på växter.
Övrigt
På många ställen hålls sutare i dammar tillsammans med karpar, men produktionen är inte
stor. Köttet är välsmakande , och den är en uppskattas även som sportfisk i vissa länder
Det svenska sportfiskerekordet ligger på 5,46 kg. Den sutaren togs av Rickard Linderot i Antorpa sjö i Halland.
